Gästkrönika: Ännu en text om invandring och Sverige

 

Måns’ text publicerades för över ett år sedan både på Facebook och här på Foto261.se, men den är lika aktuell nu som då. Håll till godo!

/Ulf.

 

Måns Back Nilsson.


Jag är en anhängare av invandringen till Sverige.
Jag tycker den är bra, tror den gagnar vår ekonomi, stärker vår utveckling, skapar likes inför framtiden.
Men det får man väl inte säga i det här jävla landet!

Jag är så oerhört trött på offermentaliteten hos Sverigedemokraternas anhängare.
Om och om och om får vi höra att de inte får säga det de säger och de säger det mest hela tiden och sen säger de att de inte får säga det och sen säger de det en gång till.
Fastän att de inte får säga det.

Det går inte ihop.


Sverige är ett märkligt land på många sätt och vis.
En märkvärdig sak med Sverige är vår yttrandefrihet.
I Sverige får man tycka, tänka och säga precis vad man vill.

De finns några få tabun, men de är mänskliga tabun som finns över hela planeten.
Man får inte propagera för pedofili, kannibalism, incest och massmord.

Men det går fint att bränna flaggan och kalla kungen för horkarl.
Det går fint att håna kyrkan, Gud och alla andra religioner och åsikter som kan tänkas finnas.
Man får lov att vara anarkist, man får lov att förakta demokrati.
Man får lov att bo i ett hus i skogen och skita i allt.
Man får lov att vara nazist och hålla tal i Almedalen.

Jag tror inte att problemet ligger i att det skulle finnas saker som man inte får säga, inte får diskutera i Sverige. Jag tror att problemet när det kommer till invandringen och motståndet mot denna ligger i att det finns en så stark röst emot detta motstånd.

Det är som att Sverigedemokrater och andra bruna partier förväntar sig att de ska få säga vad som helst utan att få mothugg. Som att de helt enkelt blir gnälliga när alla inte håller med om deras åsikter.


När jag var ung var jag under en kort tid med i en revolutionär vänstersekt. Jag känner igen det där tänket. Den där känslan i att vara ett sammansvetsat gäng på tio personer som har sett sanningen, tio personer som förgäves försöker förklara för etthundratusen människor att de har helt fel.

En del riktigt perversa politiska tankar kan födas i sådana grupper. Idéer om behovet av terror för att klargöra verkligheten är bara ett exempel.

Men det måste ju också finnas någon slags problem i Sverige, något som oroar människor på djupet. Något som får människor att tycka det är rimligt och rätt att protestera mot invandringen genom att lägga sin värdefulla demokratiska röst på ett nyfacistiskt parti som Sverigedemokraterna.

Kanske är det så enkelt som att människor har slutat att acceptera att saker tar tid.
Allt ska kunna lösas med en kurs eller med en coach, arbetslöshet, olycklighet eller depression, det kan kvitta lika.
Tänk så här istället, gå den här kursen, använd den här metoden, fas3.

Ett rimligt antagande är att integration tar ungefär tre generationer (det är så lång tid det tar för språket att bli utan inflytande från ursprungsspråket) och att assimilering tar några generationer till, om det nu ens är önskvärt.


Jordklotet har förändrats sedan cykeln uppfanns, cykeln tog dig till grannbyn, bussen och tåget till storstan, flyget till Mallorca och internet gjorde oss globala utan att vi behöver slösa en enda kalori.

Världen vi lever i idag är något helt annat än den nationalstat som uppfanns någon gång när vi skaffade cyklar och blev industrialiserade. Världen vi lever i idag är en planet.
En planet, ett folk, ett digitalt språk.


Jag tycker det är bra att vi har en stor invandring till Sverige. Jag ser det som att vi har accepterat sakernas tillstånd långt före de flesta länder. Jag skiter i vad danskar, finnar och norrmän tycker. Jag tror på den svenska modellen. Jag är stolt över den svenska modellen. Flaggviftande är för rojalister och barnungar.

Jag tror inte på integrationskurser, på att saker går att fixa på nolltid, på att det inte skulle behöva vara problematiskt. De stora invandringsnationerna har alla präglats av problem och motsättningar, men också av oerhörd framåtanda och förmåga till framsteg och lösningar.
Jag ser gärna att Sverige blir ett sådant land.

Om det hade varit jag som flyttade till Sverige så hade jag önskat mig betydligt handfastare råd, som tex hur gör ni med källsortering, är det okej att spotta snus på gatan, hur högt pratar ni och hur nära står ni gentemot varandra när ni samtalar?

Vi svenskar tex är det folk i världen som står längst ifrån varandra när vi samtalar, vi talar också förhållandevis tyst och utmärker oss inte med yvigt kroppsspråk.
Vi är också väldigt noga med skräp och tycker att det är snudd på efterblivet att kasta skräp rakt på marken. För oss svenskar så är tanken på jämlikhet mellan könen viktig och definitivt en del av vår kultur. Likaså är allemansrätten och allas rätt att göra sin röst hörd självklarheter. Vi må ha ännu en bit att gå mot jämställdhet men kulturinslag som förespråkar mannens makt och rätt över kvinnan finner vi osunda och icke önskvärda

Dessa ideal är för mig det jag menar med medborgarpatriotism, flaggan, tron, nationen, det är alla fina saker men det är helt okej för mig att inte bry sig så värst, att skoja om det att ironisera. Men fan ta den som skojar med allemansrätten, som slänger matsopor i facket för plast, som öppnar ett paket cigg och kastar cellofanet på marken.


Som sagt jag är för invandringen till Sverige.
Jag upplever inte alls att det på något sätt är ett problem för folk att hävda motsatsen.

Däremot tycker jag att det har blivit allt svårare att säga det jag säger i denna text, allt tystare ifrån folk som håller med om det jag skriver i denna text.
Det var därför jag skrev den.

 

/Måns Back Nilsson