Bondeupproret (Varför landsbygden väljer SD)

Hej alla vänner, skåningar, lantisar, norrlänningar, toffelbärare, sd-röstare, socialdemokrater, landskronabor, bönder, epatraktor-ägare, centerpartister, antirasister, osv, det här är en text som ni måste läsa och dela och diskutera !
Så är det bara.
En slags valanalys för Hven och Skåne och hur det är att bo på landet.

 

Foto: Måns Back Nilsson

 

Bondeupproret!

 

Min vän Krister Eriksson är bonde, och håller efter vägarna, och kör snösvängen, och städar toaletter och tömmer soptunnor om det behövs. Han är ganska typisk för oss som bor härinne på Hven, förmodligen ganska typisk för alla oss som bor på den svenska landsbygden. Vi ligger i, vi kämpar, något livspussel har vi aldrig lagt men vi vet hur det är att alltid ha minst tre arbeten.

 

Krister gillar och diskutera politik när vi ses och ön är liten så vi ses mest varenda dag.
– Sverige kan ju inte vara världens samvete sa han sist vi sågs. (Innan idag)
– Nej det kan det ju inte, sa jag.

 

Jag tror inte på att ha olika agendor, olika sätt och prata, olika roller för land och stad.
Det jag säger härinne på Hven, det måste jag också kunna skriva i mina lägesrapporter.
Jag är rätt moralisk på det sättet.

 

Jag vet inte vad Krister röstar på men jag vet att 50 av 330 röstberättigade här på Hven röstade på Sverigedemokraterna. Det var väl en 280 som röstade allt som allt.

 

Jag läser i tidningarna om ett yrvaket Sverige som försöker förhålla sig till de där 13%.
Det går sådär. Men en del ser faktiskt vad jag ser. Städer som skiter i landsbygden, Stockholm, Göteborg, Malmö som lovar och lovar och skriver jättesnygga små broschyrer om landsbygdsprogram och utlovar stora förändringar, stora satsningar på landsbygden.

Men det är rätt svårt att göra korv på valfläsk, de blir rätt sladdriga de korvarna.

 

Vi pratar en hel del om politikerförakt i det här landet men kanske borde vi också ha en debatt om medborgarföraktet, speciellt sådana medborgare som fortfarande envisas med att gå runt i tofflor. Lantisar, glesbygdsbefolkningen, bönder och entreprenörer.

 

Om man hade pratat på samma sätt om till exempel färgade människor som många landskronapolitiker pratar om Hvenbor så hade man brutit mot lagen. Många politiker i Landskrona har ett förfärligt föraktfullt sätt att uttrycka sig när det kommer till Hvenbor, jag antar att samma sak gäller när de pratar om bonläpparna i Asmundtorp, Annelöv och alla de andra små kyrkbyarna runt Landskrona.

 

I Ventrafikens styrelse där jag satt blev detta förakt väldigt tydligt och folk där upplevde mig som oerhört irriterande för att jag ständigt påpekade detta. Det är inte bara i språkbruket detta är tydligt utan även i hur man diskuterar och delegerar ansvar till dessa periferins medborgare. Man diskuterar inte utan man berättar vad man ska göra och ända gången man delegerar är när man riktigt klantat till det och är så illa tvungen.

Under tiden ute på landet så försvinner, lanthandeln, bensinmacken, skolan, Apoteket och till slut även alla unga människor.

 

Jag kan häpna över skillnaden mellan hur man talar om dessa människor och hur de är i verkligheten. Jag vet inte hur det är i Annelöv och Asmundtorp men härinne på Hven så är människor som regel under av företagsamhet.

Anja, Ninna, Gunilla, Sara, Ine, Kristel, Eva, Inger, Malin, Lena, Lovisa, Ann, Boel, Cecilia, Malin och Kirsten är bara några av våra många kvinnliga företagare som framgångsrikt driver mindre eller större företag här på ön.
Henrik, Magnus, Pelle, Glenn, Palle, Lars Göran , Henke, Henke2, Ivan, Urban, Sven, Jan, Christian, Krister, ja den manliga listan är också lång.

 

Alla dessa människor som kämpar, skapar jobb, om resten av Landskrona såg likadant ut så skulle arbetslösheten vara ett minne blott.

Och ändå. Även härinne är vi oroliga för hur det kommer att gå med båt, affär, sjukvård och skola och då har vi det ändå fantastiskt bra i jämförelse med många andra.

Vi som bor i Sveriges glesbygd upplever inte att någon satsar på oss, vi upplever inte att någon egentligen bryr sig.
Samtidigt som media alltmer koncentreras till städerna och skriver spaltkilometer om oroliga ytterområden hamnar vi härute i glesbygden alltmer i mediaskuggan. Det är som om politiken glömt bort att vi finns.

Och där och då, i det ögonblicket när Fredrik Reinfeldt ber oss alla om att vi ska öppna våra hjärtan, där och då tror jag att många av dessa bonnahjärtan istället går i sönder.

De ser framför sig nerlagda byaskolor, nerlagda icaaffärer, en sjuksyster man inte längre kan ringa till, en ungdom utan jobb och utan framtid.

 

Och hur vi nu än vänder och vrider på den bilden så finns det ingen som kan hävda att den är felaktig och jag tror personligen att det är i just det ögonblicket som bondeupproret övergår från lågmält motstånd till väpnad kamp.

Beväpnade med sina valsedlar börjar den skånska landsbygden röra sig mot vallokalerna för att utdela en magnifik käftsmäll mot ett urbant etablissemang som uppenbarligen struntar i allt som de håller kärt. De röstar på SD. Mycket enkelt uttryckt vill de att satsningarna ska vara på dem istället för på 100.000 nya flyktingar.

 

Det finns mycket att säga om partiet Sverigedemokraterna, det mesta har jag nog redan sagt, ni som känner mig vet att det är ett parti jag inte sympatiserar med, inte alls.
Men det är som om hela Sverige har gått in i en kollektiv psykos och alldeles glömt bort det mest fundamentala när det kommer till dialog, nämligen att skilja mellan sak och person.

 

Jag är socialdemokrat, för mig finns det inga analyser som stannar i att problematiken skulle handla om kultur eller etnicitet, för mig handlar det om hur vi fördelar de ekonomiska medlen.

Jag konstaterar därför att en väldig massa skånska lantisar är förbannade över hur vi i Sverige fördelar de ekonomiska medlen, de är absolut inga rasister men de kan mycket väl bli.

 

För ni vet hur det är med barn som inte tycker om fisk, rätt vad det är så hävdar de med bestämdhet att de nu minsann är allergiska mot fisk.
Jag skulle med bestämdhet vilja hävda att den svenska landbygdsbon behöver uppmärksamhet, ekonomiska medel, rejäla och seriösa satsningar.
Annars är jag rädd för att detta med att ogilla en stor invandring lätt kan slå över i en allergi och då har vi ett betydligt allvarligare läge.

 

/Måns Back Nilsson