”Fröken” ville jag bli.

Morningwalkabout med familjehunden. När jag går förbi står pojkarna på rad och vill vill vill att jag ska rösta på just dem och deras klubb. De lovar mig lite olika men alla vill mest och vet bäst. Jag böjer mig ner för att plocka upp efter min fyrfotavän och noterar maskrosbollen som står där redo att ta första bästa vind härifrån.

 

Nyckelbarn, arbetarbarn eller tattarunge. Jag minns alla etiketter som vore de ännu klibbiga ,tryckta på tjockare syrafritt papper på det att de aldrig må blekna. Vi var många. Våra adresser andades poesi. Karlfeldt, Fröding, Topelius och Berzelius alla hade de sin ”väg” i vår ankdamm. Nån poesi var det inte tal om men i den rosa backspegeln var vi ändå lyckliga på vår gård. Vi tattarungar som så småningom skulle göra som maskrosbollen. Vi fick vänta olika länge på vind. Vissa kastade sig ut medan andra väntade längre och fick hjälp på ett eller annat vis. Någon är förmodligen fortfarande kvar.

 

Jag ville bli fröken. I en mer än hyfsat dysfunktionell familj långt från både studietraditioner och trygghet kunde jag lika gärna önskat mig månen. Det hjälpte inte. ”Fröken” ville jag bli. Motiv okänt . Vuxenjaget förmodar att någonstans i början av vägen fanns en ”fröken”” som faktiskt såg nyckelbarnets potential och förväntade sig.

 

 

Biblioteket blev min fristad och allt slukades från Biggles, Kitty och Stieg Trenter till Harry Martinsson och Salje. Gymnasievalet blev en humanistisk linje jag alldeles statistikenligt hoppade av. Men inte för att mina kunskaper och förmågor inte skulle räcka till.

 

Flyttade hemifrån i en ålder då jag borde varit hemma klockan tio och inte en minut senare. Grundlade min usla ekonomi och fick magkatarr. Lågkonjunktur, ingen utbildning och det sociala arvet. Klass 3. hur tar man sig ur? Många nödår och något svårt. För mig var svaret det samhälle jag hade turen att finnas i då. Den människosyn som tillät även tattarungar att få en andra chans. Jag tog den utan att behöva stå med mössa i handen. Jag fick en guldbiljett. Det var hårt arbete och jag gjorde mig förtjänt.

 

Jag ser den där ungen ganska ofta. I olika förpackningar och i olika åldrar. De som vill men inte vet hur och saknar de som ska lära en att flyga. Jag möter också de som fått vingar redan på de första skorna, har backupen och ändå inte kan förstå. Varken hur gott de själva fått eller hur det är att vara den andre.

 

Jag möter de som menar att var och en åt sig själv och de andra skiter vi i. Och så de flesta. De som liksom inte hinner stanna upp och fundera hur de andras skor skulle sitta. Naturligtvis ska jag rösta. Jag är lika viktig som de där pojkarna som står på rad. Som statsministern och kommunalrådet. Jag har en möjlighet att göra ett val för ett samhälle där vi alla har människovärde oavsett adress,inkomst och stamtavla.

 

Hur tänker du?

”Fröken”

Det var visserligen ett annat val. 2014 närmare bestämt. Trollens makt har ofta både dämpat och tystat men än får man tycka. Än får man välja. Och skillnad gör man. Du och din röst är viktiga. För oss . Och för de som kommer efter.

 

/Connie Mantrell