Måns Back Nilsson

Landskrona

 

Foto: Måns Back Nilsson

 

Det finns ett Landskrona som det pratas alldeles för lite om.
Ett fotografi av detta Landskrona är nästan helt omöjligt att beskära eftersom det liksom saknar ramar. Och som ni ser har det alldeles för många filter på sig. Det hoppar liksom ut ur bilden av sig själv på ett väldigt djupt sätt.

 

Det är ett Landskrona där det kanske tar ett litet slag att upptäcka hunden i fönstret som står och spanar efter sina kompisar. Det är ett Landskrona där man får en hel middag för 42 spänn. Det är inte riktigt som i reklamen för nya Borstahusen, de som bor där i huset heter kanske inte Melker och Clara och jobbar 24 timmar om dygnet.

 

De som bor där i huset heter snarare Melker och Katitzi för så är det i detta Landskrona att kulturer och folk blandar sig. De har kanske inte hundratusen på banken men jag kan lova er att de stundtals har jävligt bra sex. En av dem har i alla fall ett jobb och de klarar sig, de är inte fett men det är ett liv.

 

I det här huset på Järnvägsgatan, två våningar ovanför hunden flyttade jag och min älskade in 2001. För samma pengar som vi betalade för en 45 kvadrats tvåa på Möllan fick vi 160 kvadratmeter inklusive en massa ickefungerande kakelugnar. Här fick jag den andra chans i livet jag så hett längtat efter, den andra chans jag så väl förtjänade.

 

Det är många som får en andra chans i Landskrona. Ibland blir det lite tufft för staden rent ekonomiskt men de får den likväl. För mig är det kanske det bästa med Landskrona. Här är klassresan inte inställd. Målet för denna klassresa är kanske inte något som skulle sälja i en vingbroschyr men det är likväl en fantastisk resa för fantastisk många människor. Tack för det Landskrona.

 

Landskrona är en stad med många unga människor. Om man tittar noga på bilden kan man se det på mängden tuggummi som sitter fast i gatan. Kanske inte så estetiskt men ändå en bild av den lilla storstaden. Landskrona är en rätt busig stad, egentligen som gjord för studenter. Det kryllar av loppmarknader och halvsunkiga pizzerior med anständigt billiga stora stark. Espresso House och en riktigt bra falafel finns. Stora billiga lägenheter som gjorda för studentliv i kollektivform.

 

Jag vet att detta är ett Landskrona som en del inte vill ha, som en del skäms över.
Jag vet också att det var detta Landskrona som välkomnade mig och gjorde en hyfsat anständig medborgare av mig. Ett Landskrona med komvux, folkhögskolor, sfi och stora möjligheter för den som vågar.

 

Egentligen ville jag nog bara säga tack Landskrona för att du också är en stad där det är okej att inte vara helt okej. En stad där det fortfarande finns plats för det som liksom aldrig riktigt passar in i reklambroschyrerna.

 


 

Måns Back Nilsson. Lärare och kommunikatör vid Albins folkhögskola.


Gästkrönika: Ännu en text om invandring och Sverige

 

Måns’ text publicerades för över ett år sedan både på Facebook och här på Foto261.se, men den är lika aktuell nu som då. Håll till godo!

/Ulf.

 

Måns Back Nilsson.


Jag är en anhängare av invandringen till Sverige.
Jag tycker den är bra, tror den gagnar vår ekonomi, stärker vår utveckling, skapar likes inför framtiden.
Men det får man väl inte säga i det här jävla landet!

Jag är så oerhört trött på offermentaliteten hos Sverigedemokraternas anhängare.
Om och om och om får vi höra att de inte får säga det de säger och de säger det mest hela tiden och sen säger de att de inte får säga det och sen säger de det en gång till.
Fastän att de inte får säga det.

Det går inte ihop.


Sverige är ett märkligt land på många sätt och vis.
En märkvärdig sak med Sverige är vår yttrandefrihet.
I Sverige får man tycka, tänka och säga precis vad man vill.

De finns några få tabun, men de är mänskliga tabun som finns över hela planeten.
Man får inte propagera för pedofili, kannibalism, incest och massmord.

Men det går fint att bränna flaggan och kalla kungen för horkarl.
Det går fint att håna kyrkan, Gud och alla andra religioner och åsikter som kan tänkas finnas.
Man får lov att vara anarkist, man får lov att förakta demokrati.
Man får lov att bo i ett hus i skogen och skita i allt.
Man får lov att vara nazist och hålla tal i Almedalen.

Jag tror inte att problemet ligger i att det skulle finnas saker som man inte får säga, inte får diskutera i Sverige. Jag tror att problemet när det kommer till invandringen och motståndet mot denna ligger i att det finns en så stark röst emot detta motstånd.

Det är som att Sverigedemokrater och andra bruna partier förväntar sig att de ska få säga vad som helst utan att få mothugg. Som att de helt enkelt blir gnälliga när alla inte håller med om deras åsikter.


När jag var ung var jag under en kort tid med i en revolutionär vänstersekt. Jag känner igen det där tänket. Den där känslan i att vara ett sammansvetsat gäng på tio personer som har sett sanningen, tio personer som förgäves försöker förklara för etthundratusen människor att de har helt fel.

En del riktigt perversa politiska tankar kan födas i sådana grupper. Idéer om behovet av terror för att klargöra verkligheten är bara ett exempel.

Men det måste ju också finnas någon slags problem i Sverige, något som oroar människor på djupet. Något som får människor att tycka det är rimligt och rätt att protestera mot invandringen genom att lägga sin värdefulla demokratiska röst på ett nyfacistiskt parti som Sverigedemokraterna.

Kanske är det så enkelt som att människor har slutat att acceptera att saker tar tid.
Allt ska kunna lösas med en kurs eller med en coach, arbetslöshet, olycklighet eller depression, det kan kvitta lika.
Tänk så här istället, gå den här kursen, använd den här metoden, fas3.

Ett rimligt antagande är att integration tar ungefär tre generationer (det är så lång tid det tar för språket att bli utan inflytande från ursprungsspråket) och att assimilering tar några generationer till, om det nu ens är önskvärt.


Jordklotet har förändrats sedan cykeln uppfanns, cykeln tog dig till grannbyn, bussen och tåget till storstan, flyget till Mallorca och internet gjorde oss globala utan att vi behöver slösa en enda kalori.

Världen vi lever i idag är något helt annat än den nationalstat som uppfanns någon gång när vi skaffade cyklar och blev industrialiserade. Världen vi lever i idag är en planet.
En planet, ett folk, ett digitalt språk.


Jag tycker det är bra att vi har en stor invandring till Sverige. Jag ser det som att vi har accepterat sakernas tillstånd långt före de flesta länder. Jag skiter i vad danskar, finnar och norrmän tycker. Jag tror på den svenska modellen. Jag är stolt över den svenska modellen. Flaggviftande är för rojalister och barnungar.

Jag tror inte på integrationskurser, på att saker går att fixa på nolltid, på att det inte skulle behöva vara problematiskt. De stora invandringsnationerna har alla präglats av problem och motsättningar, men också av oerhörd framåtanda och förmåga till framsteg och lösningar.
Jag ser gärna att Sverige blir ett sådant land.

Om det hade varit jag som flyttade till Sverige så hade jag önskat mig betydligt handfastare råd, som tex hur gör ni med källsortering, är det okej att spotta snus på gatan, hur högt pratar ni och hur nära står ni gentemot varandra när ni samtalar?

Vi svenskar tex är det folk i världen som står längst ifrån varandra när vi samtalar, vi talar också förhållandevis tyst och utmärker oss inte med yvigt kroppsspråk.
Vi är också väldigt noga med skräp och tycker att det är snudd på efterblivet att kasta skräp rakt på marken. För oss svenskar så är tanken på jämlikhet mellan könen viktig och definitivt en del av vår kultur. Likaså är allemansrätten och allas rätt att göra sin röst hörd självklarheter. Vi må ha ännu en bit att gå mot jämställdhet men kulturinslag som förespråkar mannens makt och rätt över kvinnan finner vi osunda och icke önskvärda

Dessa ideal är för mig det jag menar med medborgarpatriotism, flaggan, tron, nationen, det är alla fina saker men det är helt okej för mig att inte bry sig så värst, att skoja om det att ironisera. Men fan ta den som skojar med allemansrätten, som slänger matsopor i facket för plast, som öppnar ett paket cigg och kastar cellofanet på marken.


Som sagt jag är för invandringen till Sverige.
Jag upplever inte alls att det på något sätt är ett problem för folk att hävda motsatsen.

Däremot tycker jag att det har blivit allt svårare att säga det jag säger i denna text, allt tystare ifrån folk som håller med om det jag skriver i denna text.
Det var därför jag skrev den.

 

/Måns Back Nilsson

Bondeupproret (Varför landsbygden väljer SD)

Hej alla vänner, skåningar, lantisar, norrlänningar, toffelbärare, sd-röstare, socialdemokrater, landskronabor, bönder, epatraktor-ägare, centerpartister, antirasister, osv, det här är en text som ni måste läsa och dela och diskutera !
Så är det bara.
En slags valanalys för Hven och Skåne och hur det är att bo på landet.

 

Foto: Måns Back Nilsson

 

Bondeupproret!

 

Min vän Krister Eriksson är bonde, och håller efter vägarna, och kör snösvängen, och städar toaletter och tömmer soptunnor om det behövs. Han är ganska typisk för oss som bor härinne på Hven, förmodligen ganska typisk för alla oss som bor på den svenska landsbygden. Vi ligger i, vi kämpar, något livspussel har vi aldrig lagt men vi vet hur det är att alltid ha minst tre arbeten.

 

Krister gillar och diskutera politik när vi ses och ön är liten så vi ses mest varenda dag.
– Sverige kan ju inte vara världens samvete sa han sist vi sågs. (Innan idag)
– Nej det kan det ju inte, sa jag.

 

Jag tror inte på att ha olika agendor, olika sätt och prata, olika roller för land och stad.
Det jag säger härinne på Hven, det måste jag också kunna skriva i mina lägesrapporter.
Jag är rätt moralisk på det sättet.

 

Jag vet inte vad Krister röstar på men jag vet att 50 av 330 röstberättigade här på Hven röstade på Sverigedemokraterna. Det var väl en 280 som röstade allt som allt.

 

Jag läser i tidningarna om ett yrvaket Sverige som försöker förhålla sig till de där 13%.
Det går sådär. Men en del ser faktiskt vad jag ser. Städer som skiter i landsbygden, Stockholm, Göteborg, Malmö som lovar och lovar och skriver jättesnygga små broschyrer om landsbygdsprogram och utlovar stora förändringar, stora satsningar på landsbygden.

Men det är rätt svårt att göra korv på valfläsk, de blir rätt sladdriga de korvarna.

 

Vi pratar en hel del om politikerförakt i det här landet men kanske borde vi också ha en debatt om medborgarföraktet, speciellt sådana medborgare som fortfarande envisas med att gå runt i tofflor. Lantisar, glesbygdsbefolkningen, bönder och entreprenörer.

 

Om man hade pratat på samma sätt om till exempel färgade människor som många landskronapolitiker pratar om Hvenbor så hade man brutit mot lagen. Många politiker i Landskrona har ett förfärligt föraktfullt sätt att uttrycka sig när det kommer till Hvenbor, jag antar att samma sak gäller när de pratar om bonläpparna i Asmundtorp, Annelöv och alla de andra små kyrkbyarna runt Landskrona.

 

I Ventrafikens styrelse där jag satt blev detta förakt väldigt tydligt och folk där upplevde mig som oerhört irriterande för att jag ständigt påpekade detta. Det är inte bara i språkbruket detta är tydligt utan även i hur man diskuterar och delegerar ansvar till dessa periferins medborgare. Man diskuterar inte utan man berättar vad man ska göra och ända gången man delegerar är när man riktigt klantat till det och är så illa tvungen.

Under tiden ute på landet så försvinner, lanthandeln, bensinmacken, skolan, Apoteket och till slut även alla unga människor.

 

Jag kan häpna över skillnaden mellan hur man talar om dessa människor och hur de är i verkligheten. Jag vet inte hur det är i Annelöv och Asmundtorp men härinne på Hven så är människor som regel under av företagsamhet.

Anja, Ninna, Gunilla, Sara, Ine, Kristel, Eva, Inger, Malin, Lena, Lovisa, Ann, Boel, Cecilia, Malin och Kirsten är bara några av våra många kvinnliga företagare som framgångsrikt driver mindre eller större företag här på ön.
Henrik, Magnus, Pelle, Glenn, Palle, Lars Göran , Henke, Henke2, Ivan, Urban, Sven, Jan, Christian, Krister, ja den manliga listan är också lång.

 

Alla dessa människor som kämpar, skapar jobb, om resten av Landskrona såg likadant ut så skulle arbetslösheten vara ett minne blott.

Och ändå. Även härinne är vi oroliga för hur det kommer att gå med båt, affär, sjukvård och skola och då har vi det ändå fantastiskt bra i jämförelse med många andra.

Vi som bor i Sveriges glesbygd upplever inte att någon satsar på oss, vi upplever inte att någon egentligen bryr sig.
Samtidigt som media alltmer koncentreras till städerna och skriver spaltkilometer om oroliga ytterområden hamnar vi härute i glesbygden alltmer i mediaskuggan. Det är som om politiken glömt bort att vi finns.

Och där och då, i det ögonblicket när Fredrik Reinfeldt ber oss alla om att vi ska öppna våra hjärtan, där och då tror jag att många av dessa bonnahjärtan istället går i sönder.

De ser framför sig nerlagda byaskolor, nerlagda icaaffärer, en sjuksyster man inte längre kan ringa till, en ungdom utan jobb och utan framtid.

 

Och hur vi nu än vänder och vrider på den bilden så finns det ingen som kan hävda att den är felaktig och jag tror personligen att det är i just det ögonblicket som bondeupproret övergår från lågmält motstånd till väpnad kamp.

Beväpnade med sina valsedlar börjar den skånska landsbygden röra sig mot vallokalerna för att utdela en magnifik käftsmäll mot ett urbant etablissemang som uppenbarligen struntar i allt som de håller kärt. De röstar på SD. Mycket enkelt uttryckt vill de att satsningarna ska vara på dem istället för på 100.000 nya flyktingar.

 

Det finns mycket att säga om partiet Sverigedemokraterna, det mesta har jag nog redan sagt, ni som känner mig vet att det är ett parti jag inte sympatiserar med, inte alls.
Men det är som om hela Sverige har gått in i en kollektiv psykos och alldeles glömt bort det mest fundamentala när det kommer till dialog, nämligen att skilja mellan sak och person.

 

Jag är socialdemokrat, för mig finns det inga analyser som stannar i att problematiken skulle handla om kultur eller etnicitet, för mig handlar det om hur vi fördelar de ekonomiska medlen.

Jag konstaterar därför att en väldig massa skånska lantisar är förbannade över hur vi i Sverige fördelar de ekonomiska medlen, de är absolut inga rasister men de kan mycket väl bli.

 

För ni vet hur det är med barn som inte tycker om fisk, rätt vad det är så hävdar de med bestämdhet att de nu minsann är allergiska mot fisk.
Jag skulle med bestämdhet vilja hävda att den svenska landbygdsbon behöver uppmärksamhet, ekonomiska medel, rejäla och seriösa satsningar.
Annars är jag rädd för att detta med att ogilla en stor invandring lätt kan slå över i en allergi och då har vi ett betydligt allvarligare läge.

 

/Måns Back Nilsson

Ännu en text om invandring och Sverige. Om behovet av medborgarpatriotism.

Måns Back Nilsson. Socialdemokratisk fritidspolitiker i Landskrona. Sitter i fullmäktige.


Jag är en anhängare av invandringen till Sverige.
Jag tycker den är bra, tror den gagnar vår ekonomi, stärker vår utveckling, skapar likes inför framtiden.
Men det får man väl inte säga i det här jävla landet!

Jag är så oerhört trött på offermentaliteten hos Sverigedemokraternas anhängare.
Om och om och om får vi höra att de inte får säga det de säger och de säger det mest hela tiden och sen säger de att de inte får säga det och sen säger de det en gång till.
Fastän att de inte får säga det.

Det går inte ihop.


Sverige är ett märkligt land på många sätt och vis.
En märkvärdig sak med Sverige är vår yttrandefrihet.
I Sverige får man tycka, tänka och säga precis vad man vill.

De finns några få tabun, men de är mänskliga tabun som finns över hela planeten.
Man får inte propagera för pedofili, kannibalism, incest och massmord.

Men det går fint att bränna flaggan och kalla kungen för horkarl.
Det går fint att håna kyrkan, Gud och alla andra religioner och åsikter som kan tänkas finnas.
Man får lov att vara anarkist, man får lov att förakta demokrati.
Man får lov att bo i ett hus i skogen och skita i allt.
Man får lov att vara nazist och hålla tal i Almedalen.

Jag tror inte att problemet ligger i att det skulle finnas saker som man inte får säga, inte får diskutera i Sverige. Jag tror att problemet när det kommer till invandringen och motståndet mot denna ligger i att det finns en så stark röst emot detta motstånd.

Det är som att Sverigedemokrater och andra bruna partier förväntar sig att de ska få säga vad som helst utan att få mothugg. Som att de helt enkelt blir gnälliga när alla inte håller med om deras åsikter.


När jag var ung var jag under en kort tid med i en revolutionär vänstersekt. Jag känner igen det där tänket. Den där känslan i att vara ett sammansvetsat gäng på tio personer som har sett sanningen, tio personer som förgäves försöker förklara för etthundratusen människor att de har helt fel.

En del riktigt perversa politiska tankar kan födas i sådana grupper. Idéer om behovet av terror för att klargöra verkligheten är bara ett exempel.

Men det måste ju också finnas någon slags problem i Sverige, något som oroar människor på djupet. Något som får människor att tycka det är rimligt och rätt att protestera mot invandringen genom att lägga sin värdefulla demokratiska röst på ett nyfacistiskt parti som Sverigedemokraterna.

Kanske är det så enkelt som att människor har slutat att acceptera att saker tar tid.
Allt ska kunna lösas med en kurs eller med en coach, arbetslöshet, olycklighet eller depression, det kan kvitta lika.
Tänk så här istället, gå den här kursen, använd den här metoden, fas3.

Ett rimligt antagande är att integration tar ungefär tre generationer (det är så lång tid det tar för språket att bli utan inflytande från ursprungsspråket) och att assimilering tar några generationer till, om det nu ens är önskvärt.


Jordklotet har förändrats sedan cykeln uppfanns, cykeln tog dig till grannbyn, bussen och tåget till storstan, flyget till Mallorca och internet gjorde oss globala utan att vi behöver slösa en enda kalori.

Världen vi lever i idag är något helt annat än den nationalstat som uppfanns någon gång när vi skaffade cyklar och blev industrialiserade. Världen vi lever i idag är en planet.
En planet, ett folk, ett digitalt språk.


Jag tycker det är bra att vi har en stor invandring till Sverige. Jag ser det som att vi har accepterat sakernas tillstånd långt före de flesta länder. Jag skiter i vad danskar, finnar och norrmän tycker. Jag tror på den svenska modellen. Jag är stolt över den svenska modellen. Flaggviftande är för rojalister och barnungar.

Jag tror inte på integrationskurser, på att saker går att fixa på nolltid, på att det inte skulle behöva vara problematiskt. De stora invandringsnationerna har alla präglats av problem och motsättningar, men också av oerhörd framåtanda och förmåga till framsteg och lösningar.
Jag ser gärna att Sverige blir ett sådant land.

Om det hade varit jag som flyttade till Sverige så hade jag önskat mig betydligt handfastare råd, som tex hur gör ni med källsortering, är det okej att spotta snus på gatan, hur högt pratar ni och hur nära står ni gentemot varandra när ni samtalar?

Vi svenskar tex är det folk i världen som står längst ifrån varandra när vi samtalar, vi talar också förhållandevis tyst och utmärker oss inte med yvigt kroppsspråk.
Vi är också väldigt noga med skräp och tycker att det är snudd på efterblivet att kasta skräp rakt på marken. För oss svenskar så är tanken på jämlikhet mellan könen viktig och definitivt en del av vår kultur. Likaså är allemansrätten och allas rätt att göra sin röst hörd självklarheter. Vi må ha ännu en bit att gå mot jämställdhet men kulturinslag som förespråkar mannens makt och rätt över kvinnan finner vi osunda och icke önskvärda

Dessa ideal är för mig det jag menar med medborgarpatriotism, flaggan, tron, nationen, det är alla fina saker men det är helt okej för mig att inte bry sig så värst, att skoja om det att ironisera. Men fan ta den som skojar med allemansrätten, som slänger matsopor i facket för plast, som öppnar ett paket cigg och kastar cellofanet på marken.


Som sagt jag är för invandringen till Sverige.
Jag upplever inte alls att det på något sätt är ett problem för folk att hävda motsatsen.

Däremot tycker jag att det har blivit allt svårare att säga det jag säger i denna text, allt tystare ifrån folk som håller med om det jag skriver i denna text.
Det var därför jag skrev den.

 

/Måns Back Nilsson